Inlägg med etiketten “Döden”

Meningen med livet

lördag 8 januari 2011

Frågan om meningen med livet behöver egentligen ingen presentation. Den betraktas allmänt som en av de största, kanske den största fråga som mänskligheten söker svaret på. Men så märkvärdigt är det faktiskt inte.

Om man ställer en fråga och söker ett svar, gäller som vanligt att som man frågar får man svar. Man kan fundera hur mycket som helst över svaret så länge frågan är felaktigt ställd, och det har frågan om meningen med livet alltid varit.

Anledningen är att begreppet ”mening” (oavsett språk, såvitt jag vet) har flera aspekter. Om man inbillar sig att alla aspekter är en enda, kommer man att ställa bara en fråga. Men om man beaktar alla aspekter är saken plötsligt betydligt enklare.

Begreppet ”mening” har i huvudsak två betydelser, och frågan om meningen med livet är därför egentligen två frågor, och den har därför två svar. De två svaren är dessutom totalt motstridiga, vilket förklarar varför ett svar på en fråga blir omöjligt, d.v.s. varför den som söker svaret på ”frågan om meningen med livet” inte finner det.

Den första innebörden av ”mening” är objektiv.

Ordet är här synonymt med sådant som ”syfte” och ”avsikt”. Frågan formuleras då kanske som ”Vad är syftet med mitt liv?” Trots att frågan är rationell, har den en falsk premiss. Denna premiss är att det måste finnas någon eller något bakom, kanske en ”skapare” av själva livet, en yttre, högre, kraft eller makt som har haft en ”avsikt”, inte enbart med med livet som sådant, utan också med varje enskilt liv.

Eftersom det inte finns någon skapare… Jo, vi vet det numera, och det är därför upp till var och en att acceptera detta faktum… så finns inte heller någon avsikt. Livet, medvetandet och insikten, är fantastiska i sig, men de har sitt ursprung i en evolutionsprocess som saknar syfte. Det existerar inte något eller någon som hade en avsikt med allt detta, hur mycket vi än kan önska att så vore fallet.

En vanlig invändning mot att livet saknar avsikt är att föräldrar faktiskt har en avsikt med att få barn, vilket då ska ge ”mening” åt barnets liv. Detta faller dock under den andra betydelsen av mening, och jag ska återkomma till den.

För om vi följer evolutionskedjan bakåt fanns där någon generation som började bli medveten om hur själva reproduktionen fungerar och därför kunde ”avse” att fortplanta sig. Innan dess kan inte ”våra förfäder” ha haft någon avsikt med sina barn, de gjorde som alla andra djur ändå. Föräldrars avsikt som meningen med livet är alltså bara en efterhandskonstruktion av ”mening” med den fortplantning som så länge fungerat utan inblandning av intellektuellt arbete.

Vi behöver inte veta exakt vad som hände för ungefär 14 000 000 000 år sedan. Vi vet tillräckligt om det kaos som pågått tiden därefter för att också veta att vi på vår lilla planet visserligen är ett resultat av, men absolut garanterat inte ett syfte med, det som hände.

Vi vet också att livet på vår planet så som vi känner det inte längre kan existera om ungefär 5 000 000 000 år. På längre sikt kommer liv oavsett form att vara omöjligt i hela universum. Livet kommer alltså att upphöra lika meningslöst som det en gång började, och har därför inget syfte oavsett vad det har hunnit utvecklas till; För vem eller vad, när allt liv har upphört?

Den som ändå inte vill acceptera det här kanske invänder att ”utanför det kända universum” eller ”före big bang” kanske svaret finns?

Ja, om detta vet vi inget. I den skalan är det dock, om möjligt, ännu mer uppenbart att ”där ute” eller ”där borta” finns garanterat inget eller ingen som har haft något syfte med att vår, även i det kända universum, totalt betydelselösa planet skulle bli till.

Svaret på den första frågan om ”meningen med livet” i betydelsen ”syfte” eller ”avsikt”, är alltså att:

Det finns ingen mening med livet!

Den andra innebörden av ”mening” är subjektiv.

Även om livet objektivt sett är meningslöst, så upplever vi ju mening. I alla fall för de flesta av oss ”känns” livet meningsfullt.

Den här förmågan att uppleva mening med det meningslösa är också något så enkelt som ett resultat av evolutionen. De som inte hade den livsnödvändiga egenskapen har inte överlevt. Endast de som hade den egenskapen har sålunda fört den vidare, och antagligen finns den i någon mån hos alla djur som förmår att uppleva. Livsformer som inte upplever, gör det liv gör i alla fall, d.v.s. fortplantar sig.

Upplevelsen av mening är alltså inte på något sätt rationell, annat än som en funktion för överlevnad. Men så är ju inte heller livet som sådant rationellt, vilket vi just konstaterat. Att vi kan tänka rationella tankar innebär inte att vi som varelser eller individer är rationella. Snarare är vi för det mesta irrationella, vilket gör oss just mänskliga.

Mänskligt irrationellt beteende och mänskligt rationellt tänkande behöver inte innebära någon konflikt, men detta ska jag inte utveckla just här.

Vi kan inte vara något annat än det vi är, även om det finns gott om fanatiker och utopister som antingen utgår från att vi redan är något annat, eller också vill göra om oss till något annat. De som har sådana idéer är också människor, och bevisar just hur irrationella människor faktiskt kan vara.

Men det där var bara en liten bakgrund till svaret på den andra delfrågan. Om den första delfrågan och svaret handlade om de stora sammanhangen, så handlar den andra snarare om det lilla sammanhanget, den upplevande individen. Den handlar om var och en av oss.

Om vi då upprepar citatet från den första frågeställningen: ”Vad är syftet med mitt liv?”, så blir ju svaret att det inte finns något. Å andra sidan kan livet alltså vara hur ”meningsfullt” som helst. Den enkla sanningen är att det faktiskt är upp till den som ställer frågan att själv besvara den. Detta helt enkelt för att ingen annan kan göra det.

De flesta av oss sitter fortfarande fast i en föreställningsvärld om att vi lever för någon eller något annat än oss själva. Detta har sina religiösa rötter i dels den tro som nedärvs genom fostran, och dels i det möjliga maktinstrument denna tro innebär.

Idag liksom för något eller några tusen år sedan, är det rationellt att lyssna till dem som i alla fall kan antas leverera den mest sanna bilden av tingens ordning. Den religiösa paradoxen är att än i dag lyssna till vad som sades för något eller några tusen år sedan, men samtidigt förkasta vad som sägs idag.

Den kulturellt nedärvda modellen går ut på att vi exempelvis lever för ”gud”, ”Jesus” eller ”livet efter detta”. Andra exempel är att vi lever för våra föräldrar eller för våra barn. Ytterligare kan det handla om en partner, vänner, någon ”överordnad” eller annan ”uppsatt”, någon annan vi beundrar, eller någon annan vi anser behöver oss o.s.v.

Den som ägnar sig åt att leva ”för någon annan” ställer rimligen frågan ”vem lever för mig?”. Antagligen har vederbörande också ett eller flera svar. Men frågan är felaktigt ställd eftersom det inte går att leva för någon eller något annat än sig själv. Sålunda är även svaret fel, vilket visas enkelt med att man då skulle upphöra att kunna leva om de som lever för en upphör att existera. Så är ju inte fallet, men mycket riktigt upplever de som inte lever för sin egen skull att det är sant. ”Försäkringen” mot detta är ofta påståendet att ”jag har ju alltid gud”. Denna livslögn sitter hårt hos dem som tror att de behöver den… för att kunna leva.

Den som lever för sin egen skull är inte styrd av andras behov eller förväntningar om det egna livet. Den som lever för sin egen skull äger sitt eget liv fullt ut. Att vi lever innebär inte något tvång, det innebär en möjlighet, och vi kan faktiskt välja att avstå. Bara den som väljer att leva och att göra det för sin egen skull kan också vara sig själv. Den personen kan vara sann och ärlig, vilket den som lever i beroendet av andras godtycke aldrig kan vara.

Vad jag beskriver är inte en fullblodsnarcissist, även om den kulturellt nedärvda normen är att självständiga människor är något hotfullt. Vad jag beskriver är en människa med full potential att otvunget samspela med sin omgivning, helt av fri vilja.

Det finns ingen högre makt som dömer oss, varken i livet eller i döden. Däremot blir vi bedömda av våra medmänniskor både under och efter livet. Vi kan välja att leva precis hur som helst, det enda som kan styra oss är hur vi själva vill vara, gentemot oss själva, och därmed gentemot alla andra. Om det sista verkade obegripligt, så tänk på att hur du behandlar andra speglar hur du behandlar dig själv. Det är alltså, som sagt, från dig själv ditt liv utgår.

Exakt hur var och en väljer att leva sitt liv, att finna sin mening, det är således upp till var och en. Det går inte att redogöra för något ”rätt” eller ”fel” till sätt eller innehåll, utöver vad jag redan har beskrivit. Den ene finner mening och lycka i något den andre finner meningslöst. Låt det då vara så, för just den personliga meningen med livet kan ingen annan än individen själv ha en aning om.

De två motstridiga svaren på frågan om meningen med livet blir då att:

1. Livet som sådant är fullkomligt meningslöst.

2. Individens personliga upplevelse av meningen med livet kan inte definieras av någon annan än individen själv.

Den här klarsynen gör inte livet mindre meningsfullt. Notera att jag har funnit mening i att skriva och publicera den här texten.

Vad klarsyn i stället ger är att kunna se saker för vad de är, och de är många gånger fullkomligt fantastiska. Vi har bara detta liv, så varför då inte leva i det som verkligen är?

Frågan om meningen med livet bör alltså kunna vara avklarad i och med detta. Fråga i stället hur du över huvud taget kan ställa frågan! Hur kan denna biokemiska produkt av evolutionen vara en medveten individ kapabel att uppleva och ifrågasätta?

Det är i alla fall sådana fantastiska saker som ger mitt liv mening. Och jag föredrar att vara okunnig om saker tills jag eventuellt finner sanningen om dem. Under tiden hittar jag inte på några godtyckliga substitut för sanningen. Att våga leva med att inte veta är för mig betydligt större än att behöva tro för att våga leva.

Henrik Schullström