Inlägg med etiketten “Islam”

Araber, muslimer och uppror

lördag 26 februari 2011

Hela arabvärlden, eller i alla fall halva, är i uppror som en explosiv kedjereaktion på vad som tämligen odramatiskt började i det lilla landet Tunisien. Diktatorerna faller, eller klamrar sig fast till varje pris. Nu vill man ha demokrati säger upprorsmarkarna. Det låter väl så bra att man bara kan gratulera och hälsa de forna diktaturerna välkomna i skaran av demokratier? Riktigt så enkelt är det dock inte, även om det borde vara det.

För att föregripa alla eventuella missförstånd behöver kanske det uppenbara understrykas, nämligen att den arabiska regionen till stor del befolkas av just araber. Att generellt tillskriva araber avvikande egenskaper just för att de är araber är däremot inget annat än rasism.

För några dagar sedan läste jag en artikel i Dagens Nyheter där TT-Reuters refererade en s.k. oliktänkare vid namn Ali al-Ahmed, bosatt i Washington. Han menar att ”iden om tröga araber kom på skam” i och med upproren i Nordafrika.

Revolterna som avsatte Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali den 14 januari och Egyptens Hosni Mubarak en månad senare har visat att människorna är kapabla att förändra det politiska systemet själva, även om oddsen är skyhöga.

Att göra revolt och avsätta diktatorer innebär i sig inget annat än just det. Vilken förändring av politiska system det kommer att leda vidare till återstår att se. Att muslimska araber är bra på att revoltera har vi dock redan tidigare sett otaliga exempel på, bl.a. i samband teckningar föreställande en viss profet.

Väst måste ändra sin misstolkning att vi inte är redo för demokrati och frihet.

Så länge det inte finns en enda fungerande demokrati i regionen återstår en hel del att bevisa. Det enda undantaget är nämligen varken arabiskt eller muslimskt. Att revoltera och prata om demokrati bevisar faktiskt ingenting!

Tunisier och egyptier har visat att västmakterna och analytiker har fel om arabers frihetslängtan”, fortsätter han.

Frihet att ersätta de tidigare diktaturerna med vad? Så länge denna längtan lika gärna kan handla om frihet att införa en annan form av diktatur har man inte visat något alls.

En annan passus i artikeln, med oklar avsändare (!):
Israel har också tryckt på larmknappen när pålitliga allierade som Mubarak varit på fallrepet. Under sina sista dagar vid makten satt han i många telefonsamtal med amerikanska och israeliska företrädare som fruktade att folkupproret – islamistiskt eller sekulärt – skulle leda till ett demokratiskt Egypten med en annan linje i regionala frågor.

Varför skulle ett fredligt demokratiskt Egypten ha ”en annan linje i regionala frågor”, och varför skulle detta innebära ett problem för israel?
Svaret är givet: Av ett sekulärt uppror som också leder till sekulär demokrati har Israel inget att frukta. Den ”andra linjen” kan bara bli aktuell om Egypten blir islamistiskt, oavsett hur detta går till, och den linjen skulle inte vara fredlig!

Ett annat citat ur samma artikel, av Asad Abu Khalil, libanesisk professor i statsvetenskap i USA:
Explosionen av arabisk folklig vrede överallt slår mot amerikanska politiska intressen. USA behövde tro att araberna är fatalistiska och passiva… för att rationalisera den amerikanska omfamningen av de flesta arabiska tyrannier.

Varför skulle USA ha något som helst att invända mot att samma stater är fredliga demokratier? Där oljan ändå är nationaliserad kan man inte ens skylla på USA:s ständiga behov av att kontrollera oljeflödet, för stabila demokratier bör ju rimligen vara tryggare leverantörer än diktaturer. Svaret är givetvis att det är något annat USA och hela den västliga sfären är oroade för, och det är garanterat inte demokrati.

Varför då så envetet misstänkliggöra intentionerna? Jo, därför att demokrati å ena sidan innebär att folket väljer sitt styre, men å andra sidan också att detta val kan vara det hastiga och avsiktliga slutet på demokratin. I den här regionen finns starka krafter som inte är intresserade av demokratin som sådan, snarare föraktar de den ”dekadenta” demokratin. Men lika fullt har de ett intresse av att deras övertagande av makten betraktas som oantastligt legitimt, och då är demokrati verktyget att använda.

Även om det kan verka nedlåtande behöver man också vara medveten om det krassa faktum att människor som levt under diktatur i många fall inte är fullt införstådda med vad demokrati innebär. De vet ofta bara att ordet är fint och innebär frihet från diktaturen. Resten kan vara hur oklart som helst. Man kan därför inte vara säker på vad ”mannen på gatan” menar med att vilja ha demokrati.

Man kan hävda att arabvärlden nu för första gången har en chans att skaka av sig några av de postkoloniala diktaturerna, men det vore att fuska med sanningen.
Hur det gick i Iran vet vi redan, och det finns väldigt lite som talar för en helt annan utveckling i de länder där en majoritet har Islam inte bara som den religion som tämligen fanatiskt dominerar vardagslivet, utan därmed också som sin enda möjliga politiska ideologi. Shia, Sunni eller något annat gör i detta avseende faktiskt ingen skillnad.

Hosni Mubarak må ha varit en hård och korrupt diktator, men en pragmatisk sådan. Han var ingen fanatisk dåre, och han insåg när slaget var förlorat och det var dags att gå. Libyens Muammar Khaddafi är däremot samma typ av fullblodsdåre som så många andra diktatorer som upphöjt sig själva till gudar.

I skrivande stund pågår i Libyen en blodig kamp mot de styrkor den självgode fanatikern Khaddafi ännu har kvar på sin sida, inhyrda eller ej. Det tycks som om han liksom många andra dårar hellre tar livet av sitt eget folk än lämnar ifrån sig makten. Hur långt han är beredd att gå återstår att se.

Ingen vettig människa kan försvara Khaddafi, han måste bort, och ju förr desto bättre. Så har det egentligen varit i 42 år, men nu är det akut!

Trots det gäller exakt samma fråga för Libyen som För Egypten: Vad kommer efter diktatorn? Själv skyller Khaddafi upproret på Usama bin Laden, vilket låter panikartat långsökt, som ett försök att vinna sympati från bl.a. USA. Han behöver dock inte ha skruvat speciellt mycket på sanningen bara för det, snarare har han bara kryddat den för att framhäva smaken.

I Rapport intervjuades här om dagen en tunisier som just kommit hem efter att ha flytt från Libyen. På frågan vad han tror händer nu (i Libyen) svarar han ”Det samma som i Egypten och Tunisien”. Inte så konstigt kanske, det är väl i princip vad de flesta förväntar sig i nuläget. Men sedan lägger samme man till: ”och det kommer nog att hända i alla världens länder”. Är det bara usel översättning, eller säger han exakt detta? Menar han i så fall att även alla demokratier ska störtas? Till förmån för vad? Är han rentav representativ för vad som egentligen är en islamistisk revolution?

Ja, jag spekulerar, men eftersom indikationer av den här typen hela tiden återkommer kan man ana att det inte är fråga om den påstådda demokratiseringsvågen, utan en våg av den militanta islamism som hittills kanske endast hållits tillbaka av en annan typ av hårdför diktatur.

Tills vidare kan vi bara hoppas på det bästa, samtidigt som hela världen bör vara medveten om att det hot som tidigare i huvudsak utgjordes av Iran snart kan vara mångfaldigat över hela arabvärlden!

Jag är väl medveten om vilken typ av kritik jag kan komma att få. Jag bryr mig inte om den, helt enkelt därför att den diskussionen lämpar sig bättre att föra när vi har facit om kanske ett, fem eller tio år. Just nu kan vi bara framföra våra spekulationer, och jag har på goda grunder levererat mina.